Detta utspelade sig 2011 då jag gick från en knuten hand i fickan till att skrida till verket. Jag hade fått nog av att läsa om våldtäkter och misshandel ( såväl överfall som i hemmet ), fått nog av att höra om tafsande på krogen. Och nu när åsikterna om våldtäkterna i Vetlanda går varma är det dags att ge min historia. Erfarenheterna från en man som brann.
Jag var inte insatt men ville göra någonting, så jag ringde till ROKS, den första organisation som dök upp i huvudet. Jag sa: "Jag inser att jag inte kan sitta i jourtelefon då jag är man (förlegat kan jag tycka då jag tror många skulle må bra av att prata med en normal man) så jag erbjuder mig att verka bakom kulisserna. Vika informationsblad, dela ut flygblad, klistra kuvert, vad som, bara jag kan bidra." Svaret blev ett blankt nej, hade antagligen gjort nog som man bara genom att besudla deras telefonlinje. Kan tillägga att just denna organisation tyckte att Mansjouren i Jönköping (förebyggande verksamhet) INTE borde få ekonomiskt bidrag då de inte skulle göra skillnad!? Mina tankar om det är att bilden av "kvinnan" ska vara "stackars" och männen ska bevisas vara svin och straffas i efterhand. För hur kan man bevisa svineri om Olle motas i grind? Jag insåg snabbt att en hjälpinsats på nationell nivå var begränsad. Jag fick satsa på lokal nivå. Jag tog kontakt med kvinnojouren, som faktiskt gav mig tid att tala för min sak. Det var ett formellt möte där hårda fakta gick före värme. Jag fick frågan om vad som var min anledning!? Jag behövde alltså ett giltigt skäl till min handling. Jag behövde vara "äkta". Kände mig som den stackars ynglingen i kön framför mig som fick verbalt stryk av tre tjejer utanför en Dark Funeral-konsert i Hultsfred -98.
Hans brott: Han hade inte långt hår! Att han gillade bandet var inte skäl nog.
Han var inte äkta. Han hade kommit lindrigare undan om han hade haft långt hår men hatat bandet, lika så hade jag rönt mer framgång om jag vore en kvinna som inte brydde sig, än som en man som ville göra skillnad.
Musikvärlden har gått vidare - vi är nu alla bröder och systrar. Kan tyvärr inte säga detsamma om de organiserade hjälpverksamheterna.
Men hur som helst, jag hade drivet, jag gav inte upp. Tog kontakt med lokalpressen där jag fick en artikel på första och tredje sidan (dom bästa sidorna enligt experterna) där även en nystartad mailadress fanns med, folk och fä kunde nu kontakta mig.
Jag sög i mig information, läste böcker och sökte på nätet. Det här skulle bli något!
Min vision var klar: Föreläsningar på fritidsgårdar och skolor. Fånga upp, om så bara en åt gången, skapa medvetenhet, ett steg i taget. Min bild var klar: Öppning á la hockeymatch - hög musik (Clawfingers 'Right to rape'), strålkastare, en pall, en mikrofon. Jag skulle vara den "sköna killen" med humor och förståelse, men även med en det-här-är-fan-på-allvar-attityd. Hade även planer på konsert - Rock Against Rape. Kan med säkerhet säga att många - även kända band- skulle ställa upp till en minimal kostnad.
Så jag besökte skolorna och fritidsgården och berättade om min vision.
Men jag behövde mer hårda fakta, inte bara: 'hit kan ni vända er'. Det var ju trots allt killarna jag ville komma åt. Dom samvetsträffande bitarna var klara men jag behövde statistik för att visa hur illa det egentligen står till. Så jag vände mig åter till kvinnojouren, 1-2-3 gånger lämnade jag namn och nummer. Ingen hörde av sig. Behöver jag säga att ingen alls hörde av sig, inga skolor, ingen fritidsgård? Jo, jag fick ett mail från en förening som brukade ha olika föreläsare, men även dom tystnade. Mina tankar om detta är att dom vill ha föreläsare med historier där skadan redan är skedd, f.d missbrukare exempelvis, där man kan få ta del av ett livsöde men slipper ta ställning eller faktiskt göra något åt det. En slags morbid underhållning så där före lunch. Men att ha någon som talar om det som pågår just nu, att förväntas dra sitt strå till stacken, nej nej.
Ingen går väl hem sent idag utan en oro i kroppen, kvinna som man. Misshandel, rån och våldtäkter sker överallt. Jag har själv blivit utsatt för dessa misstankar. Var på väg hem sent och gick bakom en kvinna som utstrålade ett stort obehag över att jag var där, trots att jag förmodligen var den mest lämpliga följeslagaren hon kunde ha denna kväll. För att lindra hennes oro vek jag av och tog en annan väg hem och lämnade henne till sitt öde.
Många behöver dock inte gå ut för att känna oro, dom har skräcken innanför sina fyra väggar.
Jag ville göra skillnad, beröra, ändra och skapa opinion. Men ensam är inte alltid stark.
Så nu har mitt driv tagit slut - min eld har slocknat, släckt av dom jag försökte hjälpa.

Så måtte det finnas fler eldar där ute. Men kom ihåg - en eld släcks lättare än den tänds.